AVELSSTRATEGI
För Kleiner münsterländer

Beskrivning av rasens historiska bakgrund och utveckling

Fågelhundar av spanielmodell, varav vissa av dem betraktades som "stående", återfinns så tidigt som på 1400-talet i de sydligare delarna av Europa. Gamla målningar från kontinenten avbildar ursprungliga fågelhundar av en modell som mycket påminner om dagens kleiner münsterländer. Omkring det förra sekelskiftet började hundtypen utvecklas till ras i trakterna kring Münsterland i Tyskland. Rasens grundare började målmedvetet skapa en mindre stående fågelhund med mångsidighet som viktigaste egenskap, vilket fortfarande är rasens främsta kännetecken. En kleiner münsterländer möter de flesta av jägaren krav, den passar för fågelarbete som stående fågelhund, för stötjakt på klövvilt samt för alla typer av eftersök - för apportering på land och i vatten samt för viltspårarbete. Många individer besitter även tillräcklig skärpa för att fungera som avfångningshund på skadat klövvilt eller för att ställa grävling och vildsvin. Den arbetar noggrant, besitter en utmärkt näsa och är en mycket god viltfinnare.

Till Sverige kom rasen på 1960-talet för att stanna men enstaka exemplar omnämns i hund- och jaktlitteratur då och då under hela 1900-talet. Registreringarna har under de senaste fem åren legat på i genomsnitt cirka 150 kleiner münsterländer årligen. Enligt den rasenkät som gjordes av SVK under 2002 används 81 procent av kleiner münsterländer för jakt och 82 procent av münsterländerägarna anser sig nöjda med sina kleiner münsterländer.

Ansvarig för avelsverksamheten för kleiner münsterländer i Sverige är Svenska Vorstehklubben. Avel och uppfödning regleras även i svensk djurskyddslagstiftning samt i Svenska Kennelklubbens grundregler och dess rasspecifika hälsoprogram.

KÄLLOR FÖR INFORMATIONSHÄMTNING
SKK Rasdata/Lathunden, SVKs exteriöransvarige, populationsberäkningar utförda av Per-Erik Sundgren samt en rasenkät utförd av SVK 2002 baserad på ett slumpmässigt urval av samtliga registrerade KLM under åren 1996-1998, 310 enkäter utskickade, svarsfrekvens 72 procent.
SLUTSATSER, MÅLINRIKTNINGAR, PRIORITERINGAR FÖR FRAMTIDEN

POPULATION

Genetisk variation

En hög inavelsgrad innebär en rad negativa effekter - gener med negativ verkan dubbleras, homozygotin ökar och gener går förlorade i rasen. För en långsiktigt hållbar utveckling av rasen är det därför viktigt att matadoravel och inavel undviks i så hög grad som möjligt. Genom bibehållen genetisk variation skapas förutsättningar för att behålla rasens goda hälsa, reproduktionsförmåga och funktion, dessutom upprätthålls förutsättningar för att vidareutveckla rasens funktionalitet.
Matadoravel: i dagsläget överskrider endast enstaka hanhundar gränsen och matadoravel utgör inget större problem.
Inavel: den genomsnittliga inavelsgraden i kleiner münsterländerrasen beräknat på fem generationer var 1992 5 procent för att sedan sjunka till 3,6 procent år 1996 och under år 2002 ytterligare sjunka till 1,3 procent. Då eftersträvat värde är att komma under 2,5 procent beräknat på fem generationer anses dessa värden som goda. Den effektiva avelsbasen beräknades år 1992 till 38, år 1996 till 34 och sedan ett rejält kliv till 92 år 2002. Även detta anses bra med hänsyn till att registreringssiffrorna under perioden har sjunkit från nära 300 till en bra bit under 200.
Man kan emellertid se att det under hela 1990-talet har funnits betydligt större möjligheter att hålla en rimlig avelsbredd än den som uppfödarna faktiskt har utnyttjat. Den har hela tiden pendlat runt ett värde på cirka 150 och ligger i dag snarare upp emot 170-180. Det innebär att det finns utrymme i rasen att ytterligare bredda avelsbasen, vilket också är önskvärt. Rasen har god reproduktionsförmåga mätt i antal valpar per kull, vilket för åren 1997-2001 var 6,4 valpar per kull.
Målsättning
Hanhundar bör ej bli far till mer än 5 procent av hundarna i sin generation (fem år), eller till mer än 25 procent av de hundar som registreras per år under sin livstid. Inavelsgraden skall fortsätta att ligga på de låga nivåer den gjort de senaste åren. Börjar inavelsgraden att öka över 2,5 procent måste åtgärder sättas in för att sänka nivån. Avelsbasen bör breddas ytterligare. Målet är också att bibehålla rasens goda reproduktionsförmåga.

HÄLSA

Höftledsdysplasi, HD

Av SKK fastställt hälsoprogram beträffande HD

För hundar födda under åren 1996-2000 ligger andelen dysplaster på i genomsnitt 9,4 procent. Under samma period röntgades i genomsnitt 34,8 procent av de registrerade hundarna.
Målsättning
För att minska frekvensen HD krävs att man i avel förutom SKKs hälsoprogram tar hänsyn till föräldradjurens kullsyskons HD status och även avkommans status. Ju fler djur som röntgas desto säkrare blir urvalet av avelsdjur. Målsättningen är att långsiktigt öka andelen röntgade individer till minst 50 procent. Kortsiktigt under den närmaste femårsperioden bör andelen röntgade öka till minst 40 procent. Frekvensen belastade individer bör ej överstiga dagens nivå under den kommande femårsperioden.

Epilepsi

Enkätundersökningen visar att 6 procent har haft krampanfall, i hälften av dessa fall har diagnosen epilepsi konstaterats.
Målsättning
Förekomsten bevakas och det skall efterstävas att den minskar.

Hypotyreoidism

Enkätundersökningen visar att drygt 3 procent lider av konstaterad hypotyreoidism.
Målsättning
Förekomsten bevakas och det skall efterstävas att den ej ökar.

Övriga sjukdomar och defekter

Flera andra sjukdomar och defekter förekommer men i låg grad (<3 procent). Vissa åkommor är relativt lindriga till sin art, alternativt har en oklar ärftlig bakgrund. Till exempel har omkring 8 procent av alla kleiner münsterländer någon gång råkat ut för vattensvans. För samtliga defekter och sjukdomar som förekommer i rasen gäller att de bevakas kontinuerligt för att undvika att de ökar i omfattning.

MENTALITET

Jaktegenskaper

De jaktliga egenskaperna registreras i samband med jaktprov och viltspårprov och utvärderas årligen av rasens avelsråd för att användas som verktyg i avelsverksamheten. Jaktproven mäts dels i prisvalör, dels i egenskapsregistreringar med värden från 1 t o m 4, för fart och följsamhet anges värden från 1 t o m 5.
Viltspårprov graderas i godkänd/icke godkänd alternativt prisvalör.
Statistik från vorstehdatabasen samt enkätsvaren visar att kleiner münsterländer besitter goda jaktegenskaper.
Målsättning
Det eftersträvas att fler individer totalt prövas på jaktprov och viltspårprov för att möjliggöra ett säkrare avelsurval för jaktliga egenskaper.
Rasens jaktliga egenskaper bör också kontinuerligt förbättras. Den genomsnittliga nivån bör höjas för de på jaktprov registrerade jaktliga egenskaperna fart, vidd, reviering, följsamhet samt vattenpassion.

Mentalitet

Aggressiva, rädda och otillgängliga hundar är ej acceptabelt. Pipiga eller stressade hundar är ej önskvärda.
Sammanfattningsvis kan sägas att mentaliteten kan anses god hos de allra flesta kleiner münsterländer (KLM). Till karaktären är de flesta sociala, vänliga samt fungerar väl med familj och andra hundar. Rasen har även en ganska utbredd vaktinstinkt, 52 procent uppges vakta och av dessa vaktar nio av tio huset. Men det förekommer smärre problem med bland annat rädslor för höga ljud som smällare och skott.

Så fungerar kleiner münsterländer ...

...med hundar: 97 procent fungerar bra med familjens övriga hundar. 60 procent umgås tämligen oproblematiskt med de flesta främmande hundar, 20 procent har lättare problem som går att hantera med lydnad. 15 procent kan uppvisa aggression mot hundar av samma kön. 4 procent anger att deras hundar vill slåss vid kontakter med främmande hundar.
...med människor: Enkäten visar att 93 procent av alla KLM är tillgängliga mot främmande människor. Bara 1 procent är otillgängliga samt 6 procent är reserverade. Enkäten visar också att mindre än 3 procent av KLM någon gång har uppvisat aggressivt beteende mot människa genom att bita.
...med rädslor/besvär: Enkäten visade en påfallande stor skillnad i andelen rädslor/besvär (för huvudsakligen skott, smällare, åska, vara ensam samt åka bil) mellan KLM som används för jakt samt de KLM som inte används till jakt. "Jakthundar" visade sig ha signifikant mindre av rädslor/besvär än "sällskapshundarna" ( x2=5.6; df=1; p<0.02).
...mellan "jobben": 28 procent av individerna ”låter” (pip/skrik) när de ser andra hundar arbeta alternativt under transportsträckor.
7 procent av KLM anses av sina ägare ha svårt att "koppla av".
Målsättning
I nästkommande enkätundersökning (år 2007) eftersträvas att andelen av samtliga ovan nämnda problembeteenden har minskat. Dessutom bör kompletterande studier göras för att klargöra varför "jakthundarna" har bättre mental status än "sällskapshundarna", om det möjligen är så att det sker en indirekt selektion för sundare mentalitet i uppfödning av hundar ämnade för jakt.
SVK genomför idag även en mentalbeskrivning för att kartlägga hundarnas mentalitet. Detta görs som en fristående test men är ännu inte tillräckligt omfattande. Som komplement behövs också ett verktyg för registrering av oönskat beteende i samband med jaktprov vilket klubben skall verka för, skall vara klart år 2005.

EXTERIÖR

Generellt uppfyller kleiner münsterländer rasen gällande rasstandard tämligen väl. Vid en analys av utställningsresultaten för åren 1998-2002 hamnar enbart ett par procent på icke acceptabla 3:e pris eller 0 pris. Som orsaker till de lägsta prisvalörerna anges framför allt felaktig storlek, mentala brister (aggressivitet eller rädsla) eller bettförluster.
Enligt rasklubbens exteriöransvarige skulle följande detaljer kunna förbättras i rasen.
  • Alltför grova huvuden.
  • Snipiga nospartier.
  • Grunda bröstkorgar.
  • Korta branta kors.
  • Raka bakbensvinklar i has och knäled.
Målsättning
När det gäller exteriör saknas i dag ett sätt att tillförlitligt sätt att mäta och utvärdera försämring eller förbättring av exteriöra detaljer eller mentalitetens betydelse för prisvalören.