Vizslans ursprung tros gå tillbaka så tidigt som 900- eller 1100-talet, men flera motstridiga uppgifter förekommer. I olika skrifter och brev från 1300-, 1400- och 1500-talet finns i alla fall ordet "vizsla" nämnt och bilder på vizsla (vizsla betyder fågelhund på ungerska). Det finns beskrivningar på dess användning vid fågeljakt med nät och med falk. Under turkarnas ockupation av Ungern korsades den inhemska hunden med turkarnas gula jakthundar.

Under 1800-talet importerades både tyska och engelska jakthundar och utvecklingen av den ungerska vizslan är en systematisk inkorsning av flera olika raser för att stärka och förbättra dess egenskaper. Raser som bl a nämns är irländsk och engelsk setter, korthårig vorsteh, blodhund, sloughi, foxhounds. Vizslan användes vid alla typer av fågeljakt, både på land och i vatten, vid småviltsjakt och jakt på hjortdjur och spårning, men även vid vildsvinsjakt då flera hundar släpptes samtidigt som fick jaga tillsammans.

Både första och andra världskriget innebar att stora delar av populationen dukade under eller försvann. Efter första världskriget kom till exempel stora områden att tillhöra angränsande länder som Rumänien, forna Tjeckoslovakien, Österrike och forna Jugoslavien. Det innebar att plötsligt bodde många ungrare, inklusive deras hundar, i ett annat land. Under 1920-talet grundade så några vizslauppfödare en form av rasklubb för att återuppbygga rasen. Den första standarden antogs av FCI 1935. Andra världskriget och den efterföljande ryska ockupationen ledde bland annat till att många ungrare flydde och tog sina hundar med sig eller fick lämna de kvar vind för våg. För andra gången fick man försöka återskapa rasen. Det finns uppgifter på att det vid båda tillfällena har använts ett dussintal hundar för att rekonstruera rasen.

Idag används vizslan som stående fågelhund och ska apportera både på land och i vatten. Men den används också vid småviltsjakt och stötjakt, samt vid eftersök på skadeskjutet vilt. Det är med andra ord en mångsidig jakthund. Utmärkande för vizslan är att den är mycket lättlärd och har en vilja att vara sin förare till lags (”willing to please”). Den knyter snabbt starka band med sin förare och vill vara i närheten av sin/sina ägare. Det medför också en viss vaktinstinkt. Den är känslig för omild och brysk behandling, men än dock envis. Den håller god kontakt under jakt, har en utmärkt näsa och går sällan förbi vilt. Den ska apportera med glädje både på land och i vatten.

Svenska vorstehklubben ansvarar för avelsverksamheten med korthårig vizsla i Sverige. Avel och uppfödning skall också ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens grundregler och till hjälp finns de rasspecifika hälsoprogram som utarbetats.

Informationen har hämtats från SVK:s rasenkät 2002 (116 svar för korthårig vizsla innebärande en svarsfrekvens på 68 %), rasmonografin ur Sund Hundavel (1996), jaktprovsstatistik, samt SVK:s exteriöransvarige Ann Carlström.

1. POPULATION

Det är av mycket stor vikt att öka rasens genetiska variation. En hög inavelsgrad innebär en dubblering av gener (ökad homozygoti). Dubblering av gener medför att gener förloras. Även gener med negativ inverkan dubbleras. Genetisk variation är en förutsättning för att vi ska kunna vidareutveckla (förvalta?) rasens egenskaper och funktion och bibehålla en god hälsa.

Ett viktigt verktyg för att hålla en låg inavelsgrad i rasen är att begränsa användandet av varje enskild hanhund. Därför bör en hanhund ej vara far till mer än 5 % av hundarna i sin generation (5 år), eller till mer än 25% av de hundar som registreras/år under sin livstid. I en så pass numerärt liten ras som vizsla kan inte ovanstående följas till punkt och pricka, men skall ändå tjäna som ett riktvärde.

Utöver att ej överanvända hanar i aveln är det dessutom tillrådigt att ta hänsyn till tikarnas eventuella släktskap vid val av hane och undvika att använda samma hane till till exempel mor och dotter. Det är även önskvärt att undvika att para samma tik och hane en andra gång. Avelsmaterial måste också hämtas utanför Sveriges gränser, varför avelstikarna bör vara förbereda och klara för att åka utomlands.

Under de senaste fem åren (1997-2001) har det registrerats 141 hundar, varav 6 är importer. Rasen har en god reproduktionsförmåga mätt i antal valpar per kull, vilket för åren 1997-2001 var 6,0 valpar per kull.

Målet är att ligga under dagens ca 2,1 % inavelsgrad i snitt på rasen (beräknat på 1997-2001). På längre sikt bör målet vara att halvera inavelsgraden till ca 1 % över 5 generationer. De kunskaper vi har idag tyder på att en inavelsgrad på ca 1 % eller strax däröver inte leder till någon större risk för tillkommande genetiska skador.

1. HÄLSA

Andelen dysplaster födda under åren 1996-2000 låg i genomsnitt på 12,9 %. Under samma period röntgades i genomsnitt 36,2 % av de registrerade hundarna.

För att minska frekvensen HD krävs att man i avel förutom SKKs hälsoprogram tar hänsyn till HD-statusen hos alla i den kull ur vilken föräldradjuren kommer samt avkommans status. Men med en så pass numerärt liten ras går det i nuläget dock inte att ta full hänsyn till HD-statusen hos t ex den kull ur vilken avelsdjuren tas. Det finns helt enkelt inte tillräckligt antal djur till det. Ju fler djur som röntgas desto säkrare blir emellertid urvalet av avelsdjur.

Långsiktigt öka andelen röntgade individer till minst 50 %. Kortsiktigt under den närmaste 5-årsperioden öka andelen röntgade till minst 40 %. Frekvensen belastade individer bör ej överstiga dagens nivå under den kommande 5-årsperioden (2001-2005).

Det är ca 12 % som uppges ha någon form av allergi. Den vanligaste orsaken (7,9 %) som nämns är reaktion mot något som hunden ätit/något i fodret. I veterinärvetenskapliga studier brukar fodermedelsallergier endast utgöra ca 1 % av alla allergier. Här föreligger en så pass stor skillnad att det inte går att dra några slutsatser utan att undersöka saken närmare. Övriga saker som anges är mögel, viss typ av vaccin, viss typ av antibiotika, damm, okänd orsak.

Utöver furunkulos och allergier är det ca 20 % som en (ca 13 %) eller flera gånger (knappt 7%) behövt uppsöka veterinär för andra hudproblem och endast 0,8 % uppges ha kroniska problem (orsak ej angiven). Orsakerna varierar från rävskabb, hudinflammation, ej kunnat fastställa diagnos, liggsår, svamp till fukteksem bland annat.

Olika typer av hudproblem/allergier finns sedan tidigare beskrivet på rasen, men i betydligt lägre frekvens. Flera av de kan ha ärftlig bakgrund.

Utifrån rasenkäten går det inte att säkert fastställa till exempel frekvensen allergier, men klart är att hudproblem/allergier finns inom rasen och utgör ett observandum då frekvensen verkar vara större än väntat och kan ha ärftlig bakgrund. Om möjligt bör man undersöka saken närmare och om inte annat så utforma framtida rasenkäter med hänsyn till vad som framkommit här. Tills vidare bedöms avel enbart med friska individer vara tillräckligt för att inte öka frekvensen.

I rasenkäten uppges 7,7 % ha haft någon tumör/cancer (mjälte, hud, skelett, juver, prostata, lymfkörtel, ej angivet), var av 4,3 % angetts som elakartade. Av de hundar som avlivats (ca 17%) är det 26 % som gjorts pga cancer. Det har tidigare inte beskrivits att rasen skulle vara särskilt benägen att drabbas av tumör/cancer (ärftlig benägenhet kan inte uteslutas). Men det kan också bero på att man inte frågat efter det eller att uppgift saknas i litteraturen.

Hypothyreodism (för låg halt av sköldkörtelhormon), rygg-och nackproblem, epilepsi/krampanfall, blödarsjuka (olika former), osteochondros (olika leder ), felaktigt bett, tandförluster, entropion (inåtrullad ögonlockskant), ektropion (hängande/för slapp ögonlockskant), autoimmuna sjukdomar, kronisk tarmsjukdom, sämre motståndskraft/sjuk ofta, demodikos (lokaliserad form), districhiasis (felväxande ögonhår).

Sjukdomarna/defekterna har eller kan ha en ärftlig bakgrund. Förekomsten bevakas och det skall eftersträvas att den ej ökar. Avel med friska individer är fullt tillräckligt för att hålla frekvensen låg i nuläget.

Andelen svansskador totalt, uppgår till 21,5 % i rasenkäten. Av dessa är det 3,4 % som haft så stora problem så svansen fått amputerats. Utöver det är det 10,3 % som skadat svansen flera gånger. Närmare 14 % har alltså skadat svansen flera gånger eller fått amputera den. Problemet går knappast att åtgärda avelsmässigt då skadorna på svansen uppkommer pga rasens livlighet och dess användning som jakthund. Det är en jakthund med tillhörande egenskaper och för att undvika svansskador skulle i så fall rasen behöva sluta att användas som jakthund!

I rasenkäten uppges totalt 23 % haft vattensvans en eller flera gånger (endast 0,8 % har haft det så många gånger att det är ett problem). Om det föreligger en ärftlig bakgrund går dock ej att avgöra för tillfället.

Ögonproblem så som inflammation eller "gegg" i ögonen anges förekomma i 9,6 % i rasenkäten. Om det är en följd av att hundarna jagar eller döljer lindriga fall av ektropion (eller möjligen entropion) är svårt att bedöma i nuläget.

Andelen hundar som anges haft öroninflammation en gång är 7 %, flera gånger 10,5 % och kroniska problem 3,5 % (summa 21 %). Om det här är en kombination av till exempel vattenarbete och hängande öron eller ökad känslighet (vilket kan ha en genetisk bakgrund) är svårt att avgöra för tillfället.

3. MENTALITET

Rasen har goda jaktegenskaper. Dock behöver rasens genomsnittliga nivå höjas för de jaktliga egenskaperna fart (3,1), vidd (3,1), reviering (2,7), följsamhet (3,5) samt vattenpassion (3,28). Siffrorna inom parantes anger medel för år 2001 (värdena mäts från 1 tom. 4 utom för fart och följsamhet där värdena mäts från 1 tom. 5). För alla egenskaperna eftersträvas värdet 4, som motsvarar det mest önskvärda. Jaktliga egenskaper registreras i samband med jaktprov och utvärderas årligen av rasens avelsråd för att användas som verktyg i avelsverksamheten.

Under åren 1997-2001 har på enbart eftersöksgrenar 12 individer startat någon/några gånger och av dessa har 6 fått godkänt betyg, men inte startat på fält. På fältprov har 18 individer startat en eller flera gånger och av dessa har 11 (61 %) gått till pris någon gång under de här åren.

I rasenkäten är det 62 % som används till jakt. Av dessa är det i första hand hela 72 % som används till fågeljakt. Resterande används i första hand till eftersök, stötande, apportör och ställande av älg (i fallande ordning). När det gäller problem i vissa jaktmoment anger 60 % att de inte har några problem. Av de som har ett eller flera problem anger 25 % att de har någon form av problem med vatten (t ex vill ej gå i vatten, tvekar), medan 18 % anger att de har någon form av problem med apporteringen (t ex tar inte ett speciellt vilt/tar inget alls).

Antalet hundar som startar på jaktprov skall öka. Antalet hundar som startar enbart på eftersöksgrenarna med godkänt betyg bör också öka (även om de ej går vidare och startar på fält). Rasens medelvärden för samtliga egenskaper behöver successivt öka fram till år 2008. En ökad andel hundar till pris på prov eftersträvas.

Beträffande tillgänglighet uppger 22 %, i rasenkäten, att hunden inte alls vill hälsa/är blyg och reserverad. Det är inte rastypiskt och ett observandum. Vid frågan om hur hunden är att hantera vid t ex kloklippning och undersökning har 11,2 % särskilt kommenterat just kloklippning som något som ogillas, medan annan hantering inte bekommer hunden nämnvärt.

Det är 32 % som har någon form av ljudrädsla (nyår/påsksmällar, åska, skott; i fallande ordning). Vad som är olyckliga omständigheter och ärftlig disposition här är svårt att särskilja, men det är definitivt ett observandum. I samband med jakt/jaktprov är det 20 % som inte är tysta (t ex piper/gnäller, skäller) under transport och/eller då andra hundar arbetar.

Det är 9 % som anger att hunden inte uppfyller förväntningarna. Knappt hälften (46 %) anger olika beteenden som orsak (för livlig, skällig, rädd, simmar inte, mentaliteten motsvarar ej förväntningarna). Vardera 23 % anger skotträdsla eller att hunden inte fungerar som förväntat jaktligt sett. Det är 8 % (1 individ), där man anger att hunden är sjuk ofta som orsak.

Hundar som inte är tillgängliga eller rädda och "pipiga", stressade hundar är inte acceptabelt. SVK genomför idag mentalbeskrivning för att kartlägga hundarnas mentalitet. Detta görs som en fristående test men är ännu ej tillräckligt omfattande. Som komplement behövs ett verktyg för registrering av oönskat beteende i samband med jaktprov vilket klubben skall verka för (klart 2005).

4. EXTERIÖR OCH FUNKTION

Utmärkande för rasen är pälsfärgen (olika nyanser av gulrött; "semmelgelb", ungefär färgen på en småfranska) med samma eller mörkare färg på ögon och nos, samt en helt horisontell överlinje och parallellitet mellan nosrygg och skalltak. Generellt uppfyller hundarna gällande rasstandard. Det finns dock några saker att förbättra enligt rasklubbens exteriöransvarige:

Ögonfärgen skall på lång sikt förbättras, men med hänsyn till att rasen är numerärt liten kan detta inte prioriteras under åtskilliga år. När det gäller exteriör finns det idag dock inte något sätt att tillförlitligt mäta och utvärdera vare sig försämring eller förbättring av exteriöra detaljer eller mentalitetens betydelse för prisvalören. Målsättningen på såväl kort som lång sikt blir därför att genom information till ägare och uppfödare informera om de faktorer vilka är väsentliga för en förbättring av hundarnas exteriör.

AVELSSTRATEGI

För Korthårig vizsla

1. POPULATION

1. HÄLSA

3. MENTALITET

4. EXTERIÖR OCH FUNKTION